Lisette Schulman

Svårt att undanhålla detta:

”Kvinnor är över lag besvärade av ohämmad ambition, uppfostrade till att ha låga förväntningar, generade av direkt konkurrens och obekväma när de vinner.”

Författaren Lionel Shriver till Herald Tribune under ett samtal om hennes ”kaxiga” reaktion när hon vann The Orange Prixe

Bussen är knökfull. Det är middagsdags o kassarna trängs mellan kvinnoben i stövlar. Hem. Hem. Få maten överstökad.

Nej! ropar en tunn röst i hopen. Hopen som nu öppnar sig motvilligt och släpper på en pappa utan handskar med barnvagn. Han baxar in barnvagnen och vi ser en trött unge med huvudet lutat åt sidan. Nej! Han höjer rösten i en sista protest och lutar sig bakåt igen. Fadern är tyst. Men dra andan i sin sista desperata ansträngning för dagen.

- Idag har du lärt dig att säga Ja! säger han uppmuntrande.

-

- Idag har du lärt dig att säga Ja.

Fadern och hela bussen hoppas nu på ett smil från vagnen och ett stillsamt: Jaa. Snälla, goa unge. Säg ja nu. Rädda dagen för pappa. Säg ja.

- Idag har du lärt dig att säga Ja. Upprepar pappan. Eller hur? Du har lärt dig att säga ja.

Vi knuffas och trängs, hållplatserna avlöser varandra. Högtalartanten som talar om var vi är har tystnat. Vi hör bara:

- Idag har du ju lärt dig att säga ja.

Nu har vi i bussen vänt bort blickarna. Vi ser inte längre på lintotten i vagnen. Det är synd, för nu har han vaknat till. Vet att han vunnit kampen. Kniper ihärdigt ihop. Men reser på huvudet och ser stint på sin pappa. Han sitter käpprakt upp med en segrares hela förakt i blicken.

- Idag har du ju lärt dig att säga ja, säger pappan med blicken nu försänkt i dunklet utanför.

Barnet lägger sig långsamt till rätta i vagnen.

Av alla sorglustiga kommentarer till kungliga eskapader på syltor på Kungsholmen har jag läst en som fastnade. Har aldrig riktigt kommit mig för att ständigt anlägga feministiska synpunkter på tillvaron. Men när en krönikör beskrev samma händelseförlopp i en fiktiv berättelse om Silvia, som ber om förortspojkar till desserten, så fick jag en ny ingång. Föreställ er Silvia omgiven på alla sidor av unga, avklädda och dansande ynglingar. Som kör nubbeleken med snaps som går runt bordet från mun till mun. Hon hade tvingats lämna landet. Trots att hon bara är ingift och utan allt som helst formellt inflytande. Men utländska. Och bryter dessutom på tyska. Och kvinna. Vilket som övervägt i den hatkampanj, som hade följt på sådana avslöjanden är svårt att utröna. Men utvisad hade hon blivit. Inte stenad på Stortorget. Men nära nog.

Jag lyssnar förstrött på Steffo i nyhetsmorgonen. Steffo, flåbusen i kvällspressen som blev mullig mysgubbe med dyra kläder och vanor. En metamorfos så god som någon. Det är mycket mat i tv. Jämt äts det oavsett vad klockan är. Idag samtalades om kvalitetsmat och klok shopping. Steffo lyckades upprepa några gånger att han ibland är så sugen på anka stekt i sitt eget fett. Det är tydligen viktigt. Anka stekt i sitt eget fett, lyckades han trumma in en gång till. Jag blir lite avtänd. Ungefär som inför Extra allt. Too much, liksom.

Nå, jag fick i alla fall en kul association. För många år sedan kåserade någon om svenska menyer på krogar på turistorter. Bristfälligt översatta,men – som det ska visa sig – rätt kul.

Piffigast och mest intressant på menyerna den gången var: Kotte i hans egen saft.

Det tänkte jag på när Steffo ordade om ankan i sitt eget fett. Men vad betyder Kotte i hans egen saft? Några förslag?

Sofia Arkelsten är sannolikt en mycket kompetent och duktig person. Jag har sakligt sett inte möjlighet att bedöma innehållet i hennes resor, seminarier och bostadstransaktioner annat än ur ett imageperspektiv. Jag tror att Sofia är duglig. Men jag tror också att affären Sofia redan hittills har skadat moderaterna på ett påtagligt sätt. Nu bryr jag mig inte så mycket om moderaternas image. Har aldrig tillhört den kretsen. Men fenomenet M och Arkelsten är intressant. De nya moderaternas strategi har hittills lyckats. Mest anmärkningsvärt förstås deras nya identitet som arbetarparti. PRmässigt en lysande framgång. Och obegripligt. Men ändå. Oppositionen är svag, protesterna vaga. Borgerligheten firar triumfer. Och representanterna för alliansen beter sig klädsamt sedesamt, med just inga märkliga förehavanden i Shellkoppel eller på Stockholms bostadsmarknad. Och så kommer Sofia och – bara genom sin uppenbarelse och de sk seminarier hon låtit sig bjuda in till, ger M-profilen en dödskyss. Moderaterna – och för all del också hela alliansen – står inför ett dråpslag pr-mässigt, som förflyttar dem åratal bakåt i tiden. Och återför dem till den sfär av gynnade glidare, som deras antagonister alltid ansett dem vara.

Bryr mig inte om Sofia så särskilt. Och tror, som sagt att hon är kapabel. Men hon blir ändå en tung boja om anklarna. Har blivit. Det går inte att ta emot våningar i innerstan,(sådana våningar finns nämligen inte!)  byta dem mot bostadsrätter strax utanför innerstan, sälja bostadsrätten och återvända till innerstan. Det är lyckosamma omständigheter i överkant. Det är bingo. Men inte för partikamraterna och den politiska image M vill uppnå. Sofia ska så klart ha ett bra jobb om hon är duktig. Men som politisk strateg är hon körd. Som företrädare för sitt arbetarparti är hon inte en framgångssaga.

Drev, som det hon nu är utsatt för, är otäcka. Några direkta olagligheter har jag inte belägg för att hon säkert inte gjort sig skyldig till. Media är konsekvensneutrala. Det är ett begrepp jag lärt mig av Fichtelius. Ett rätt ruskigt förtecken för all verksamhet, kan jag tycka. Men visst vill vi veta vem som i fortsättningen ska dra upp riktlinjerna för Sveriges idag största parti. Hon får gärna resa gratis och bekvämt och bo centralt och bra. Men hon måste ha haft en alldeles osedvanligt stor medgång i tillvaron.

Partiet håller tills vidare på henne. Och det ser prydligt ut. Men hur länge då? Hur stor skada ska de konsekvensneutrala medierna tillåtas åsamka partiet genom sin bevakning? Och hur länge är hennes närmaste omgivning lojal? Någon ”arbetarpartiets” populära galjonsfigur blir hon aldrig. Det är kanske synd. Möjligen orättvist. Men så är det. M kan inte vara konsekvensneutralt. Jo, kanske förresten. Jag ångrar mig. Konsekvensneutraliteten har fått ett ansikte i utförsäkringarnas rike. Det har vi ju lärt oss. Men där handlar det ju inte om eliten, förstås.

Jag har skrivit sällan nu senast. Datorhaveri – i viss mån påverkat av krigföring med 3 och deras inkassobolag kan vara en bidragande orsak. Nåja. Ingen tillgång till nätet på ett tag. I varje fall inte hemifrån.

Nu är min normalmail underställt ett blixttecken, som bekräftar haveri. Igen. Tar mig bara in via ngn sorts webmail och vet inte ut eller in. Hur jag nu än sitter och sliter med mina koder och användarnamn och återställningskonton och så – så dök det upp en text jag inte minns vem jag skrev för och var och om ens om det publicerades. Det handlar lite om bloggeriets villkor o förutsättningar. Jag undrar väldigt ofta över dessa frågor. Och vidare om ett av våra främsta lärosätens hållning – i realtid. Eller nästan. Och – vilket är värre – om våra unga ofärdiga akademikers underdånighet i kanske den enda tid i livet då man har råd med motsatsen.

Så här tyckte jag då. Och nu.

:

Vad händer när en dumhet multipliceras med en annan?  Blir minus gånger minus plus, som i matematikens förutsägbara, men obegripliga värld. Nej, det vi mötte i helgen var en svårslagen och unken symbios mellan infantilitet och senilitet, med en obehaglig eftersmak.

Lunds Universitet har tydligen en blogg. Någon ansvarig har uttryckt att det inte är ok att skriva om politik och religion då det ”kan vara anstötligt”. Det är här man kliar sig i örat och undrar vad det handlar om. Religion och politik är grundlagsenliga, demokratiska och moraliska rättigheter. Ja, till och med etiska skyldigheter att hålla sig med. Universitetsbloggen i Lund ryser vid tanken.

Lite mer fördjupning visar att åtminstone en bloggare tycker att ”det var bra med riktlinjer”. Så man vet, liksom. Så att man inte gör något fel… Eller hur ska det tolkas?

Jag har haft anledning att av personliga skäl följa bloggeriets villkor och  framväxt. På ont och gott. Men något har jag förstått. Bloggen är och var ett forum under utveckling. Det finns ont om regler och knappast någon utmejslad korrekt etikett.  Det är ett fritt forum, där var och en tar ansvar för sig själv. Det är ju liksom det som är själva tanken. I samma ögonblick som det öppna torget spärras av, kommer andra torg och medier att öppnas.

Som hos de gamla grekerna, kommer däremot marknadskrafterna att sortera bort det oattraktiva, det som är illa tänkt och illa framfört. Inte helt och fullt, men i det stora hela. Men av ett universlitet att förbjuda stora, existentiella frågeställningar…Hallå, hur står det till egentligen? Det ekar tomt.

Det fria ordets politik, som vi stolt värnat sedan Sokrates möter motstånd under lundensiska bokar.

Men minst lika oroväckande är lilla studentens undran till överheten. Vad får jag säga, får jag säga vad jag tycker, vad får jag skriva om, håll mig i handen så att jag inte gör fel. Hade detta gällt en elev i lågstadiet, hade jag begripit. Men att inom ett akademiskt lärosäte – och rimligen i ung men dock vuxen ålder – fråga om lov och be om staket – det är osjälvständigt och undergivet. Det strider inte bara mot bloggandets egenart och själva existensberättigandet av bloggen. Det strider framför allt  – och det är viktigare – mot den trevliga tradition av experimentlusta, nyfikenhet och mod som borde vara studentens bästa  jordmån. Och alltid ansetts vara det.

Enfalden firar triumfer. Politik och religion anses kunna väcka anstöt. Och våra barns kommande läromästare ber om riktlinjer och begränsningar inför möjligheten att ge sin åsikt. Och båda parterna är överens i en ohelig allians av begränsning.

På väg till söder om söder. I en färdtjänstbil med en av mina boende, som ska till läkaren i Handen. Riktigt så långt söder om söder har jag nästan aldrig haft anledning att åka. Men desto oftare till stationerna innan. Förbi Gullmarsplan, Blåsut, Tallkrogen, Hökarängen…

En kvart tar det att resa den väg, som tog många år att leva. Vägen förbi Farsta, en av Stockholms mera belackade förorter. Här bodde vi i omgångar. Kan man verkligen bo där, sa mina högtidliga släktningar. Jo, det gick. Och i stort sett bra. Här i denna häcklade förort söder om söder har pojkarna vuxit upp. Nu, i snålblåsten, passerar jag Enskede där en av pojkarnas allra viktigaste personer bodde. Där vill numera allt fler bo. Farstahöghusen passerar förbi o jag tänker lite på Centrumet, som under vår tid var på väg att förfalla – men ändå kul arkitektoniskt o bra. Jag skymtar gymnasiet, som drevs med mild järnhand av en påfallande engagerad o kul rektor. Fortsätter förbi Trångsund o Skogås, där en annan för en av sönerna avgörande viktig person bodde. Han blev fadder åt Alex i klass 7, när vi flyttade dit. Alex var lite vinglig, som man är då. Bytte skola för elfte gången och ville säkert göra intryck. Andreas var skötsam o stilig. Lugn o trygg. Han tog sig an Alex. Det gladde oss, men kanske inte lika mycket hans ambitiösa föräldrar, som nog räddes att det skulle vara Alex som tog ledningen. Alex fick lite styrsel. Och Andreas lite galenskap. De två blev goda vänner och är det fortfarande. Johan – han i Enskede – var klassens mönsterbarn i gymnasiet. Alex lade tack vare honom in ett par högre växlar, mest på pin kiv tror jag. Johan är en vän för livet.

På väg hem från Handen passerar vi Sköndal, där Allan tillbringade sina sista månader i livet. Ynka, usla, hemska sista månader. Jag glider utmed Skogskyrkogården, där han begrovs på en vacker plats, med en av detta världsarvs fåtaliga björkar över huvudet. Den fälldes något år senare. Men där ligger han. Vidare tillbaka mot stan. Gullmarsplan – denna fasansfulla plats med sina blåsiga perronger och brummande bussar, på väg söderut. Vi kör över Johanneshovsbron och in i tunneln. Nu har jag lämnat söder om söder. Och är på söder.

Jag skrev något nyligen om att fulhet fördummar och smittar. Farsta var fult. I det stora hela var det fult. Det var inte heller i Farsta som de vackra människorna levde. Tygaffären i Farsta hade de fulaste tygerna i universum.  Men Farsta var där Carl Johan snattade för första och sista gångerna. Farsta var där Alex tränade häcklöpning och tävlade på Zinkensdamm. Farsta var där Allan startade en julinblåsning på torget. I Farsta gick pojkarna och han och badade bastu på badhuset på helgerna. I Farsta åkte jag runt och bad grannarna om ursäkt för diverse hyss. I Farsta åt vi falukorv med pepparrotssås.

Söder om söder. Vi överlevde.

Det oerhörda inträffar. Börje Ahlstedt låter visa upp en trivsam och kommunikativ sida. Var? Jo hos Agneta Sjödin i Förkväll. Börje, som min generation så chockerande fick se snoppen på i Nyfiken Gul (eller var det Blå eller båda) har sedan dess glatt kultursidorna och dito parnassen med paradroller och lysande recensioner. I samma tempo och helt proportionerligt har hans ego och surhet firat allt större triumfer, krönt härom året i Stjärnorna på slottet. Han blev en gäst eller en värd att helst inte få besök av eller gå på middag hos. Nu plötsligt sitter han och är meddelsam. Vänlig, inte så förgrymmat Dramatenhummande och eftertänksam som genierna från intrigernas hus oftast är. Det är roligt att det är Agneta, som också sökt djupet, får den stora äran att logera hans renässans som berättare o mänska. Agneta gör en väldigt bra intervju – eoner bättre än vad Elisabeth Höglund någonsin förmådde. Jag var lite undrande inför Agneta nu. Men det här gjorde hon väldigt bra. Eller är jag bara utsatt för en Ahltedtsk illusion och en Sjöndins förförelseakt?

Affären Bodström. En sinnessjukt stor publicitet om en riktigt medioker affär. Bodström, vem älskar för övrigt Bodström?, har gjort sig skyldig till ett antal blundrar i samband med en delikat affär.  Att alls kandidera till riksdagen om man avser att vara frånvarande ett läsår (inte som tidigare sagts 6 månader) och att kombinera det med en outsäglig och magnifik klumpighet i att inte ta reda på reglerna… Uppriktigt sagt, jag lutar mot övermage o pamperi där trösklar, små som stora, anses kunna  glidas över eller helt ignoreras. Arrogans.

Kopplat till uppskjutning, förminskning, avskrynkling, osynliggörande av ålderstecken är Anti age möjligen en tanke som låter sig tänka, om än inte påfallande framkomlig. Men att tala om Anti Age per se blir en programförklaring till ett fåfängt krig mot förgängligheten. Anti Age. Sug på det. Tugga. Byt sida i gommen. Locka fram saliven.  Blanda. Gurgla. Ta sats o Svälj. Anti Age. Det står någon, med kåpa och lie och ler där bakom knuten. I övermorgon, strax efter marknadsföringsbonusarnas utfall. Kanske spottar någon då. När det är för sent att skölja. Och kväljs.