Av alla sorglustiga kommentarer till kungliga eskapader på syltor på Kungsholmen har jag läst en som fastnade. Har aldrig riktigt kommit mig för att ständigt anlägga feministiska synpunkter på tillvaron. Men när en krönikör beskrev samma händelseförlopp i en fiktiv berättelse om Silvia, som ber om förortspojkar till desserten, så fick jag en ny ingång. Föreställ er Silvia omgiven på alla sidor av unga, avklädda och dansande ynglingar. Som kör nubbeleken med snaps som går runt bordet från mun till mun. Hon hade tvingats lämna landet. Trots att hon bara är ingift och utan allt som helst formellt inflytande. Men utländska. Och bryter dessutom på tyska. Och kvinna. Vilket som övervägt i den hatkampanj, som hade följt på sådana avslöjanden är svårt att utröna. Men utvisad hade hon blivit. Inte stenad på Stortorget. Men nära nog.