Bussen är knökfull. Det är middagsdags o kassarna trängs mellan kvinnoben i stövlar. Hem. Hem. Få maten överstökad.

Nej! ropar en tunn röst i hopen. Hopen som nu öppnar sig motvilligt och släpper på en pappa utan handskar med barnvagn. Han baxar in barnvagnen och vi ser en trött unge med huvudet lutat åt sidan. Nej! Han höjer rösten i en sista protest och lutar sig bakåt igen. Fadern är tyst. Men dra andan i sin sista desperata ansträngning för dagen.

- Idag har du lärt dig att säga Ja! säger han uppmuntrande.

-

- Idag har du lärt dig att säga Ja.

Fadern och hela bussen hoppas nu på ett smil från vagnen och ett stillsamt: Jaa. Snälla, goa unge. Säg ja nu. Rädda dagen för pappa. Säg ja.

- Idag har du lärt dig att säga Ja. Upprepar pappan. Eller hur? Du har lärt dig att säga ja.

Vi knuffas och trängs, hållplatserna avlöser varandra. Högtalartanten som talar om var vi är har tystnat. Vi hör bara:

- Idag har du ju lärt dig att säga ja.

Nu har vi i bussen vänt bort blickarna. Vi ser inte längre på lintotten i vagnen. Det är synd, för nu har han vaknat till. Vet att han vunnit kampen. Kniper ihärdigt ihop. Men reser på huvudet och ser stint på sin pappa. Han sitter käpprakt upp med en segrares hela förakt i blicken.

- Idag har du ju lärt dig att säga ja, säger pappan med blicken nu försänkt i dunklet utanför.

Barnet lägger sig långsamt till rätta i vagnen.